HISTORIA, ANEKDOTER ÄNDE SEDAN 1961...

I Kotka öppnades den nya och moderna hotell-restaurangen Seurahuone den 5 oktober 1961. Gamla Seurahuone vid hamnen hade förstörts i fortsättningskrigets bombningar. I det nybyggda Säästötalo förfogade Seurahuone över en hotellreception på gatuplanet, en restaurang på sjunde våningen och hotellrum på "en och en halv våning", där alla hade "anslutningsmöjlighet för TV". Byggnaden hade ritats av de berömda arkitekterna Kaija och Heikki Siren.

Ett fönsterbord i restaurang Seurahuone på sjunde våningen mot Keskuskatu var "den gamla restaurangens" statussymbol. Till de "bättre" restaurang- och danslokalerna hörde även Katariinan Sali, restaurang Rosa, kvällsrestaurang Seurahuone och Kameli-disco.

"Vi stod där i kön till Seurahuone och frös. Vi var jättehungriga och eftersom korvkiosken på Talvitie var närmare än Seurahuones filébiffar gick en av oss och köpte korv med pommes frites och alla kryddor åt hela sällskapet. När vi äntligen kom fram till dörren sa vi åt vaktmästaren att vi kom för att äta. Senap och ketchup har ni tydligen med er, påpekade vaktmästaren och gav pojkarna rena slipsar."

Hotellet i Kotkas centrum följer samma rytm som stadens affärsliv och föränderliga restaurangkultur. Det första årtiondet stod för vita bordsdukar. Hotelldirektör Ruth Karas var under 1960- och 1970-talen restaurangvärldens grand lady i Kotka. Alla kallade henne för Fru Karas, även de som hon var du med.

"Före checkar och bankkort var det vanligt att kunderna "skrev upp" sin måltid, vilket innebar att piccolorna gick hem till kunden dagen efter för att hösta in betalningen. Starkspritlagen förbjöd försäljning av starksprit på skuld, så man sölade inte med fordringarna."

Klädkoden för kvinnor och män var en sed som styrdes av lagen. Herrarna skulle ha mörk kostym och slips, blazer och byxor kom inte på fråga. Kvinnor och fröknar i byxdräkt gick absolut inte för sig. En kvinnlig kund kunde ensam "äta lunch i kabinettet", men på kvällen måste hon ha herrsällskap.

"Inget under att en pensionerad servitör blev arg när han inte blev insläppt till det nya Seurahuone i svarta långbyxor, nyinköpta på Maudi. Han hade ju under kriget arbetat på det gamla Seurahuone – i sin idrottande brors träningsdräkt."

På 1980-talet fick Seurahuone en ny apparat som gjorde det möjligt att ta emot dokument elektroniskt till och med från andra sidan jordklotet. Försäljningssekreteraren väntade och väntade på att något skulle hända. När apparaten startade böjde hon sig mot den och sa: "Kotka Seurahuones telefax, goddag."

Hotellets och restaurangens viktigaste uppgift är att betjäna sina kunder både till vardags och fest. Inte ens vardagen är rutin för personalen. En gång fick en evenemangsarrangör inte en enda gäst, och höll då sin två timmar långa föreläsning för personalen istället för sina kunder.

"En briljant våningsvärdinna kallades alltid in som hjälp när en utländsk gäst anlände, oberoende av vilket språk gästen talade. "Våningsvärdinnetolken" levererade varje gång och redde ut alla missförstånd, trots att hon var hemma från Savolax och bara pratade finska och savolaxdialekt."

"Tre fångar hade rymt från fängelset i Tavastehus. Typerna tog sig till Kotka och Seurahuone – de hade antagligen hört Juha Vainios berömda låt om Kotka, där ingen lämnas i sticket.

Männen var efterlysta och en skarpögd receptionist kände igen dem och ringde polisen. Det första rymlingarna gjorde var att beställa upp drycker till rummet, kanske också mat.

Rumsservicen gick upp på rummet och efter dem följde polisen. Två servitriser var nyfikna på arresteringen av rymlingarna. De smet iväg för att följa med situationen med vinkylare på huvudet (silverskålar som används för att kyla vinflaskor). Vem vet, kanske arresteringen urartar i skottlossning, tänkte de välutrustade modiga kvinnorna. Men tänk om de andra kunderna hade sett vinkylarhuvudena, vad hade de tänkt då?"

"President Mauno Koivisto och fru Tellervo Koivisto övernattade på Seurahuone 1986. Till frukost bad de högaktade gästerna om gröt, kaffe och wienerbröd. Kallskänkan i tjänst vågade inte smaka på gröten – tänk om den hade blivit för salt? Den här krävande uppgiften överläts till restaurangföreståndaren."

"Köket är restaurangens hjärta. Ibland händer det spännande saker där. Fram till 1980-talet var menyerna omfattande. En kund kunde beställa vad som helst "utanför menyn" och få sin önskan uppfylld. En viss stamkund ville alltid ha grönsaker rivna för hand, solrosolja och Herbamare-salt till sin rätt. En annan kund var väldigt förtjust i risvälling, svartbröd och tjocka skinkskivor. Halstrad laxfena och den traditionella Marskin vorschmack var många stamkunders favoritnattmat. Det har även hänt att en kund har beställt surmjölk till sin whisky. Eller en klick sockrad vispgrädde till silltallriken."

Berömda artister har alltid uppträtt på restaurang Seurahuone, däribland naturligtvis Kotka-sonen Juha Watt Vainio. En gång kom Junnu ner till receptionen från sitt rum sent på kvällen. Han ville låna en skrivmaskin och papper. Kanske har någon av Vainios oförglömliga sånger kommit till i ett av Seurahuones hotellrum i Kotka.

I dag är Sokos Hotel Kotka Seurahuone en helhet med 164 hotellrum och tre restauranger. Under samma tak finns många aktiviteter för arbete och fritid, bl.a. mat och dryck, underhållning, toppartister, möteslokaler och en bastuavdelning. Hotellet erbjuder även semesterfirare många hotellpaket som innehåller inträdesbiljetter till ortens viktigaste sevärdheter.